Veckans blogg från Alingsås Tidning torsdagen den 28 november:
Torsdagen är min pendlingsdag, och i dag blev tågresan mellan Floda och Alingsås för ovanlighetens skull intressant. Framför mig satt nämligen två tecknande ungdomar. Trots att jag pluggat teckenspråk hyfsat regelbundet under tre års tid nu, uppfattade jag på sin höjd ett ”ja” och ordet ”kallt”.
Jag älskar teckenspråket och dess fysiska karaktär. Men det är svårt att teckna, grammatiken är lika avancerad som svenskan, om någon nu trodde något annat. Det sägs att det tar minst tio år att lära sig. Jag kan ännu varken ljuga eller skämta på teckenspråk, men det befriar. När jag kommunicerar på teckenspråk blir det rakt och ärligt.
Staten bekostar tio veckors teckenspråksutbildning för föräldrar till dövfödda, eftersom det räknas som barnens första språk. Inte förrän 1981 erkändes det svenska teckenspråket som ett officiellt språk. Nu har det samma status som ett minoritetsspråk.
Frans pappa och jag brukar utbilda oss två veckor per år på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Eftersom Frans har fått hörselimplantat och numera är hörande, så förstärker vi kommunikationen genom att prata och teckna samtidigt. Men teckenspråket är och förblir hans första språk. Utan sina hörselimplantat, som vi tar av när han duschar, sover eller badar i havet, är han ju fortfarande helt döv.
Teckenspråket kräver total uppmärksamhet och närvaro för alla oss föräldrar på teckenkursen. Redan efter en dag är alla helt slut. Men under veckans gång händer det fantastiska saker mellan oss. Jag tror det har att göra med ärligheten, koncentrationen och för att kommunikationen sker fysiskt.
Plötsligt sjunker våra axlar ner till normalnivå, bekymmersrynkor rätas ur pannorna och vi skrattar åt oss själva och varandra tills magarna värker. Under lunchrasterna sker sen viktiga samtal kring barnen och våra liv. Vi utbyter tips och erfarenheter, sorger och glädjeämnen. Viktigaste veckorna på året brukar det bli, teckenspråkskurserna på Nordiska folkhögskolan i Kungälv.
Senaste kommentarer